I min exposé över de främsta symbolerna för ett rent och klimatriktigt liv har vi nu kommit till elbilen (tidigare artiklar handlade om vind- och solkraft). Hur gick det till när elbilen beslutades vara den slutliga lösningen på transportproblemet?
Politiker av olika kulör verkar omedelbart ha fastnat för argumentet att elbilen är utsläppsfri. Visserligen behövs inga långvariga studier för att inse att det inte stämmer. Att elbilarna belastas svårt med utsläpp vid tillverkningen tycks man ignorera, antagligen för att sådana utsläpp sker någon annanstans, långt borta. Detta kan ju tyckas vara ologiskt eftersom klimatfrågan är global. I många länder med en stor del fossilkraft i nätet, Tyskland till exempel, blir det mycket svårare att räkna hem elbilens förmodade miljöfördelar än i Sverige som har mycket låga utsläpp av CO2 i samband med elproduktion.
De flesta politiker tycks vara övertygade om att det går att se in i framtiden och att därför tvinga fram en övergång från den ena tekniken till en annan är en bra idé. I själva verket är det tvärtom, politisk klåfingrighet hämmar en sund teknikutveckling baserad på innovation och konkurrens. Jag brukar säga till familjens yngre att om 30-40-50 år så kommer de att tänka tillbaka på sina iPhones och skratta. ”Tänka sig att vi höll på med så primitiva grejor på den tiden.” De ser i regel helt perplexa ut när de reflekterar över denna tanke och undrar vad som kommer istället. Mitt svar är självklart att det vet ingen, men att det kommer något är också självklart. På samma sätt är det inte alls otroligt att den snabba batteriutvecklingen kommer att få dagens elbilar att se omoderna ut mycket snart, vilket inte minst har en stor påverkan på andrahandsvärdet.
Nu verkar det som om elbilarna möter motstånd från konsumenterna. Dessa är inte övertygade om elbilarnas fördelar. Laddtid, räckvidd och batteriernas hållbarhet har inte övertygat. Men viktigare ändå är nog kostnaderna för att äga en elbil. Om man tittar på aktuella erbjudanden kan man köpa en ny kinesisk elbil för 550 000 kronor som skulle kosta ca 7000kr/månad vid en 36-månaders leasing och ca 8% ränta plus omkring 100 000 kronor i en första, högre månadsavgift. Därmed blir den effektiva månadskostnaden ca 10 000 kr/månad. Bilhandlare jag talat med bekräftar bilden, 90% av alla elbilar på svenska vägar är ”finansierade” på något sätt, oftast med leasingkontrakt. Eftersom den slutliga kostnaden för att äga ett fordon bestäms av skillnaden mellan anskaffnings och restvärde så är osäkerheten i andrahandsvärde en mycket viktig faktor. Skillnaden i driftskostnader, som är till elbilens fördel, har faktiskt mindre inverkan för de flesta konsumenter.
Bilhandlare och leasingföretag sålde elbilar med extremt låga leasingkostnader när elbilarna var som hetast, då fanns också generösa elbilssubventioner att tillgå vilket ökade på flockbeteendet. Dessa bilar är nu på väg tillbaka och det är sannolikt att de kommer att orsaka stora nedskrivningar hos bilhandlare och leasingföretag. En marknad med stora mängder begagnade bilar trycker ner andrahandsvärdet ytterligare och en negativ spiral är igång. Om inte elbilarnas andrahandsvärde faller inom den tumregel som gäller bensinbilar (50% värdeminskning på tre år) så kommer leasingpriserna att öka i motsvarande mån.
Nu antyder Kristerssonregeringen att man ska återinföra elbilsbidragen. Det tycks vara nödvändigt med bidrag för att folk ska hoppa på elbilstrenden. Men ett sådant uttalande vara ett ”poison pill” för elbilsindustrin. Vem köper en elbil nu om man kan få bidrag om ett halvår? Dessa ständiga ingrepp i marknadsmekanismerna är förödande.
Jag såg en Tesla för första gången för omkring 12 år sedan, men i ett showroom, inte på gatan. Sedan dess har elbilar blivit vanliga. Frågan är hur mogna de är? Vilken livslängd har de? Hur säkra? Det finns så gott som inga erfarenhetsvärden när det gäller detta. Det tog bensinbilarna mer än 100 år att komma dit de är idag, men politiker runt om i Europa behövde bara ett par år för att besluta att elbilar var toppen och att det var helt utan risk att tvinga på folk just denna teknologi. Men så enkelt är det inte, det finns en hel rad utmaningar på vägen: Laddinfrastruktur och elförsörjning, materialförsörjning (kobolt, mangan, litium, koppar med flera), kvalitet och hållbarhet för att nämna några. Inte minst den kraftigt ökande utvinningen av mineraler för batteritillverkning med åtföljande miljöproblem i samband med gruvdrift kan komma att visa sig var ett mycket stort hinder på vägen mot den elektrifierade framtid som såväl kraftbolagen, politiken, biltillverkarna talar om.
Erfarenheterna borde förskräcka, alla tidigare försök att styra fordonsmarknaden politiskt har misslyckats (vem minns inte etanolbränsle?) och insatserna denna gång är oerhörda. Tysklands BNP till exempel utgörs till upp emot 40% av fordonssektorn.
Elbilarna är här för att stanna, de har många fördelar. Men verklig kommersiell framgång och allmän acceptans kommer vi att se först när marknaden själv får avgöra. Ständiga politiska ingripanden ökar bara kostnaderna för industrin och utgör ett hot mot Europeisk bilindustri. Hur genomtänkta är besluten?
Av Sven Olof Andersson Hederoth