Det mesta av dagens litium kommer från Argentina, Chile och Australien. Företag, som bygger upp ett fundament i dessa länder kan räkna med vinstgivande investeringar under många år framöver, skriver marknadsanalytiker Megan Dailey i amerikanska nättidningen Energy & Capital.
Hon hänvisar samtidigt till att allt tyder på att det finns litium även i Afghanistan.
- Landet har verkligen potential att bli det, som media en gång utnämnde det till, nämligen ” litiums Saudiarabien.” I själva verket rapporterade Geological Survey USA om upptäckten redan 2007, förklarar Dailey.
År 2010 avslöjade Pentagon att man hade "nyupptäckt" flera olika mineraler i Afghanistan. Landets outnyttjade mineralreserver, inklusive litium uppskattades till 1000 miljarder dollar.
- Det var dock bara en uppskattning som gjordes. Vi vet fortfarande inte med säkerhet exakt hur mycket litium Afghanistan har, skriver Megan Dailey.
Nyare rapporter visar emellertid att det finns fortfarande intresse att bygga en gruvindustri i landet. Afghanistan präglas dock av en rad politiska hinder som dramatiskt begränsar utländska företagens investeringar. Djupt rotad korruption på regeringsnivå och talibanernas och IS:s dagliga terror är de största hindren.
- Men vi har åtminstone ett svar på vår ursprungliga fråga: ja, det finns litium i Afghanistan, men vi kan inte få tag i det. Saken är att vi inte behöver deras litium heller, Vi har mer än tillräckligt med litium i världen för att kunna täcka den globala efterfrågan, samtidigt som mängden växer och kan hämtas från mycket säkrare källor, skriver Megan Dailey.
Hon anser att litiums värde härrör sig inte från dess totala knapphet utan från utmaningen att kunna producera stora mängder litium av batterikvalitet. Batterierna är dock inte det enda litium används för. Och Afghanistan är inte det enda landet där gruvdrift är ytterst besvärligt.
Två av världens största koboltgruvor är Glencores (LON: GLEN) Mutanda gruva och kinesiska Molybdens (SHA: 603 993) Tenke Fungurume-gruva, som båda ligger i Demokratiska republiken Kongo (DRC). Dessa två gruvor står för mer än 25 procent av den globala koboltproduktionen.
Men DRC är ett av de värsta länderna i världen när det gäller gruvdrift. Det finns korruption på alla nivåer, en brist på god infrastruktur och fortsatt överhängande hot om politisk kollaps.
På många sätt är det i samma problem som med Afghanistans litium. Om det politiska klimatet tar en vändning till det sämre, stängs världens huvudsakliga källa för koboltproduktionen.
Eftersom infrastrukturen kunde förbättrats, kan DRC för närvarande leverera kobolt. Produktionen nådde 66000 ton år 2016 enligt USGS, jämfört med nästa största producent, Kina, som producerade enbart 7700 ton.
- I teorin skulle även Afghanistan kunna ha reserver för att nå liknande resultat när det gäller litiumproduktion, men det skulle behövas en hel del arbete och ännu mer pengar för att göra Afghanistan till världens ledande leverantör av litium. Dessa steg kan ta år, om inte årtionden. Man bör komma ihåg att de vilda påståenden om Afghanistans reserver är ännu bara uppskattningar som inte kan bevisas tills några stora förändringar görs i landets politiska situation, påpekar Megan Dailey.
Hon anser att det inte heller är klart om hur lång tid det tar för ett företag att faktiskt få produktionen igång, än mindre i kommersiell skala. I en bra situation, tar detta minst fem år.
- Och även om det inte är min uppgift att analysera konflikten i Afghanistan och människorna där, kan jag säga med ett visst mått av säkerhet att ingen kommer att invadera landet enbart för dess litiumreserver. Det finns massvis av den varan i betydligt lättåtkomligare ställen, skriver Dailey avslutningsvis.
