Den politik och medföljande industriell aktivitet som sägs leda till att vi räddar världen undan klimatkatastrofen har hittills omfattat framför allt vindkraft, solel och elbilar. Annat är på väg, grönt stål, vätgas, elflygplan och batterifabriker bara för att nämna några exempel. Men hur kan det komma sig att att vi är så säkra på att allt detta är genomförbart till acceptabla kostnader? Vilka samhälleliga processer ligger bakom den ”gröna omställningen”.
Den första är övertron på ny teknik. Vindkraften har funnits i omkring 20 år, solel har vi haft i någotsånär stor skala i kanske 15 år och elbilarna har funnits i 10 år. Med alla dessa måste man ställa sig två frågor: 1) Löser de verkligen problemet, och 2) är det tillräckligt mogen teknik för att vi ska satsa på dem som hörnpelare i framtidens välfärdssamhälle?
Regeringar av alla färger verkar tycka att klimatet blivit en tävling mellan nationer. Den som hittar på flest och mest radikala klimatåtgärder förväntar sig att bli belönad med beundran när hen träffar andra politiker inom EU och i FN. Det är i den miljön begrepp som ”ledartröja” och ”ta täten” florerar, liksom föreställningen om att Sverige måste vara ett föredöme. Det finns också en övertygelse om att omställningen inte bara räddar Sverige undan klimatkatastrofen utan även kommer att generera tusentals gröna jobb. Sådana jobb baseras på förhoppningen att världsmarknaden kommer att stå i kö för att köpa ”grönt” stål fastän det kostar 50-100% mer än vanligt stål. En mer realistisk syn är att omställningen kommer att kosta oss dyrt i form av ökad inflation, arbetslöshet och låg tillväxt.
Inte ens den grövsta skrämselpropaganda bemöts, i stort sett allt (negativt) som händer är klimatrelaterat. I en sådan miljö kan man inte kritisera ens de mest bisarra förslagen till lösning. Även utbildning och forskning är påverkad. Den som har ordet ”klimat” i sina ansökningar idag har större chanser att få pengar till sin forskning.
För att åstadkomma lösningar göder man från politiskt håll olika näringsgrenar med generösa bidrag. Om man är riktigt skicklig kräver man dessutom av institutionella investerare att de också ska vara med. Det kan ske med bestämmelser om att en viss del av pensionsfonder ska vara gröna till exempel. Då kommer en viss del av pensionskapitalet automatiskt att flyta i den riktning man vill, oavsett om det säkrar folks pensioner eller ej. För industri och den akademiska forskningsvärlden är detta ett ymnighetshorn av aldrig tidigare skådat format. Pengarna tar aldrig slut.
I Joseph Hellers klassiska roman Moment 22, möttes bombplansbesättningarna av en papperslapp istället för en fallskärm när de höll på att krascha. På papperslappen upplystes de om att fallskärmen sålts, men att man ändå skulle vara glad. Alla tjänade ju på det eftersom alla också var medlemmar i syndikatet. Har den gröna omställningen blivit ett Moment 23? Ska Sveriges pensionärer känna tacksamhet för att deras pensionskapital slösas bort på gröna projekt med näst intill noll chans att lyckas?
Självklart flockas nu entreprenörer, storföretag och rena lycksökare kring köttgrytorna och man lägger i högsta växeln för att få del av pengaregnet.
Sedan sätter man spaden i jorden och börjar bygga: Vindkraftverk, solcellsanläggningar, elbilar, batterifabriker, gröna stålverk. Allt enligt principen ”ju mer desto bättre”. Det här går fint ett tag och alla känner sig stärkta i sin tro. ”Vi gör rätt!” Alla är med på tåget och alla ska bli rika och gröna! Ivrigt påhejade av media och lobbyister. Inga kritiska röster tolereras (vi är ju överens) och alla eventuella problem löses med mer pengar från staten. Ingen vill lyssna till även högst befogade tvivel, då blir man kallad bakåtsträvare eller ännu värre: Klimatförnekare.
Men som i alla sammanhang där vanliga marknadskrafter råder, börjar marknaden för produkterna mättas. Vindkraftverken är helt plötsligt för många vilket medför att när det blåser optimalt så översvämmas marknaden av vind-el och priserna sjunker mot noll eller blir negativa. Vindkraftsindustrin beklagar sig och vill ha mer bidrag.
Solcellsägarna som hittills kunnat leverera sitt överskott till kraftbolagen kommer kanske inte att kunna göra det i framtiden om priset soliga dagar är negativt. Fram till september 2024 har Sverige haft mer än 800 timmar med negativa priser…
Northvolt har misslyckats med att få ordning på produktionen, försäljningen är nästan noll och man tvingas avskeda en stor del av sina medarbetare. Man har dessutom låtit dotterbolag gå i konkurs, vilket genererar en svans av företag som aldrig kommer att få betalt och som i sin tur måste avskeda sina anställda och så vidare… Det visar sig att Sverige inte var det enda landet som tyckte att batterifabriker var en toppenidé. Det finns ett 40-tal batterifabriker i Europa, planerade eller i drift…
Politiker på EU-nivå har beslutat att helt förbjuda bilar med förbränningsmotor 2035. Inte minst med tanke på fordonsindustrins betydelse för många europeiska ekonomier är detta ett minst sagt riskabelt beslut. Stora frågetecken finns när det gäller tillgång på mineraler för batteritillverkning och tillgång på elektricitet. Behovet för en helt elektrifierad fordonsflotta i Sverige motsvarar två kärnreaktorer. I Tyskland skulle det behövas 14 kärnreaktorer.
Innan trycksvärtan på min skärm hunnit torka läser man att Hybrit ska pausa. Kommer fler gröna projekt kollapsa? Vem står på tur? Stalltips vätgas, gardera med elflyg.
Den som känner optimism inför allt detta räcker upp en hand.
Sven Olof Andersson Hederoth